gastricbypassoperationmedkomplikationer

Jag har som jag tidigare berättat lite funderingar kring min operation, som säkerligen alla andra med olika komplikationer funderat över.. Nu vet jag såklart att det inte går att säga vad som hade hänt eller inte..
Om de tagit bort mitt gummibandet först och gjort den nya op 1-2 månader senare.. Hade det gått bättre då?
Jag vet att det inte är så man gör på sjukhusen, men det kanske är något att fundera på..
Om man hade täppt till läckaget med en grej (vet inte vad de kallas).. hade jag kunnat äta och dricka då? Hade det blivit sammanväxningar? Jag vet att de där grejerna kan leva sitt eget liv och röra sig ut i tarmarna för vissa.. Så hur man än funderar hit och dit så går det ju aldrig att säga. Nu ska jag inte säga att jag ständigt funderar över detta, men funderat det har jag.
En sak som man kanske oxå ska tänka på ett det kanske kan vara skönt för den med tuffa komplikationer att få prata med någon kurator eller psykolog..
Nu säger/skriver jag inte att de som opererade mig har gjort något fel, för det tror jag absolut inte, tror som sagt att jag haft ett jäkla oflyt.. Dominoeffekten..
Jag vet att de är mycket kompetenta och erfarna läkare som gör dessa operationer varje dag.

Jag känner att de har varit måna om mig och verkligen försökt gör allt som de har kunnat för att hjälpa mig ur min situation, det uppskattas.

iIfedags firade jag 16 veckor på dropp... eller firade å friade.. kan man ju inte säga. Vem hade trott att det skulle börja såhär mitt nya liv? Inte jag i alla fall, trodde ju att jag skulle klara mig lika bra som många andra. Fast vem tror egentligen att det ska hända en själv??

Jag har kännt mig lite låg sista veckan, är nog många olika anledningar men en stor är nog att operationen närmar sig och jag vet faktiskt inte hur jag ska ställa mig gentemot den.. Ena sekunden tror jag att det blir bra, andra sekunden tror jag inte ens att operationen kommer att bli av.. det har ju som sagt hänt förr...

*poff* där försvann allt jag skrivit.. jäkla dator

Jag känner mig uttömd.. på alla plan, fysiskt, psykist emotionellt och allt annat som du kan komma på.. Det kanske är känslan av maktlöshet som hälsar på..

Ingen läkare ringde på torsdagen. På fredagen ringde jag och sökte honom och han ringde upp på eftermiddagen.
Nu fanns det två mindre bra alternativ kvar.
alt 1: operera tillbaka till ogjort, men eftersom jag inte har någon övre magmun kvar så skulle jag mycket lättare få upp allt. Jag skulle få halsbränna lättare och behöva sova med högt under huvudet så att inget "åkte ut på natten"
alt 2: Bli opererad som en cancerpatient som har cancer i hela magsäcken. Man flyttar upp tunntarmen och använder ingen magsäck alls. På cancerpat. så opereras magsäcken bort. Men min skulle vara kvar. Komplikationer kan bli att man mycket lättare får dumping, finns ju inte den minsta magsäck som hjälper tarmarna att "jobba". Det man äter går direkt ut i tunntarmen. Passagen kan oxå bli för smal och ibörjan kan man behöver någon grej från magen att sondmatas i.

Han sa då att han inte riktigt kunde råda mig om vilket alternativ som var det bästa och att det var lättare att prata om detta vid ett möte. Jag fick gärna ta med mig någon. Ju fler öron ju bättre. Men sa han "vilken operation det blir det bestämmer du och jag" 

De ringde mig på måndagen och jag fick en tid på tisdagen. Först visste jag inte rikigt om jag skulle ta med mig någon. Flera av mina vänner har varit väldigt frustrerade över allt som hänt, vissa till och med arga och säkra på att någon i vården gjort fel. Tänkte att det kunde bli en lite jobbig situation. Jag tror inte att någon har "klantat till det" utan att jag har haft en extrem otur.. en  "dominoeffekt". Mina funderingar om detta kommer jag att ta upp senare.

Men insåg att det var som han sa, det var bättre med fler öron. Så jag frågade mina två bästa vänner som kan mig utan och innan. Den ena kunde och hon följde med mig på mötet. TACK! 

Nu tyckte han att canceroperationen var det bästa alternativet för mig och att jag inte skulle foccusera på dumping å annat.
Jag frågade bla om jag skulle vara tvungen att gå på dropp efteråt men bara i början sa han. Skulle jag få i mig allt som jag behövde, fetter, vitaminer osv? Ja sa han
Skulle min önskan att bli smal inte vara värt priset som Jag kan få komma att betala.. Ja, det har jag tyvärr inte svaret på än..Jag hoppas såklart verkligen inte det!

Jag har försökt att googla på båda alt. hittar inte så  mycket och det som jag har hittat går upp å ner,  vissa utan magsäck har fått det rikigt tufft både med dumping och olika brister eftersom de inte fått i sig det som de verkligen behöver. Ringde till cancerfonden och frågade om de visst, jag ville ju höra från de som lever så inte bara läkare vi vet ju att teori och praktik inte rikigt går ihop..
De visste tyvärr inte så jag fick numret till magotarm förbundet.. tyvärr var inte den som svarade speciellt trevlig och kunde inte hjälpa mig.
Att leva utan en övre magmun gick inte att hitta.


Känner mig maktlös och jag har mer och mer börjat tänka på att det är viktigt för mig nämligen... livskvallite.  Jag har försökt att se både för och nackdelar med operationerna. Vilken som jag skulle få mest livskvallite ifrån.
När detta som hänt mig, händer så får man sig en riktig tankeställare och börjar att värdera och värdestätta saker på helt andra sätt.

Jag tänker på dessa operationer, dagligen, ständigt är så rädd att det ska bli fel igen. Att priset ska bli för högt..

Det började med ett läckage drygt en vecka efter op. (upshest)
Fick en infektion i min portakart där jag fick droppet igenom. Var tvungen att ta bort den.
Fick en pick line i armen som efter ca 3 veckor åkte ut och började läcka.. Fick ny pick line
Efter läckaget, när det var läkt blev det fullt med sammanväxningar så pass mycket att det inte fanns någon passage alls till magsäcken, inte minsta millimeter. Den sista komplikationen är extremt ovanlig. Jag kan varken äta eller dricka, sista gången som jag åt var i början på jan, drack var i början på feb (detta år) Kan inte ens svälja min egen saliv.

Min övre magmun är borta och den lilla magen som gjordes vid förra operationer är tydligen oxå det.

Här om dagen var jag inne på en sida och läste om dessa operationer, ett forum. Där skrev några om vilka som får bli opererade tillbaka dvs få det ogjort. De säger ju annars att denna op är bestående, men det är en sanning med modifikation. Men det är dock väldigt ovanligt att man gör det.
Där stod det att bara de som är typ dödssjuka eller liknande kan få operera tillbaka. Jag var på väg att skriva att så inte var fallet eftersom jag fått det som alternativ innan man visste att min övre magmun var borta.
Men så kom jag på att skulle inte jag få mitt dropp så skulle jag ju dö. Otäckt, har inte rikigt tänkt på det så..

Jag har hunnit vara på några läkarbesök på det nya sjukhuset. Läkaren pratade med mig om två alternativ som man kunde göra. Antingen så opererade man tillbaka till ogjort eller så flyttade man på passagen beroende på hur stor min magsäck var. Men enligt journalerna så verkade det bra.
Jag skulle in på måndagen eftersom jag inte kunnat ta min levaxin sedan operationen, men ville se så att det var ok. På tisdagen så skulle jag bli sövd, de skulle göra en gastroskopi för att se hur allt såg ut. Sedan skulle han och jag bestämma vilken operation som skulle göras. Operationen skulle ske på onsdagen.
Jag tänkte att nu.. nu kanske det vänder. Nytt sjukhus, ny tid.. hoppas hoppas..

Åkte in på måndagen, skulle vara där till 10.00 tyvärr så skulle jag inte få något rum förrns till 16.00.. jippie
Nu känns det som att jag kan hela det sjukhuset med tanke på hur många timmar jag spenderade med att gå hit och dit, titta på människor och bara väntade på att tiden skulle gå..

Jag fick ett eget rum, vilket kändes skönt. Hade med mig sonens portabla dvd och en massa filmer.
Tisdagen blev det gastroskopi på eftermiddagen. Jag fick inte reda på något då. Men var nyfiken på vilken op det skulle bli. Hade ju en en gång köpt hem lite drickbart. Snart så skulle jag få dricka. Jag hade nu gått på dropp i 14 veckor. På onsdagen kom läkaren som gjort gastroskopin (inte han som ska opa mig) och berättade att jag inte hade någon övre magmun.. var nu den har tagit vägen.. det är det ingen som vet.
Jag hade inte heller någon liten magsäck, den fanns inte, var helt obefintlig. Läkaren på mitt gamla sjukhus sa att den fanns.. Denna att den inte fanns.. Bestäm er..  
Så man kunde inte göra någon av de operationerna som var tänkt.. Däremot så fanns det en operation då man flyttar upp tunntarmen och inte använder sig av någon magsäck alls. Den gör man främst på cancerpatienter som har cancer i hela magsäcken. Men man skulle då få dumping mycket lättare.
Den operationen tar dock flera timmar.
"Den här sista komplikationen, sammanväxningarna är så pass ovanlig att det inte finns något rikigt facis på hur man ska göra "sa han.
Jag kände hur tårarna brände i ögonlocken, ville bara att han skulle gå därifrån så att jag kunde få gråta. Men han satt kvar en stund.. Mitt inre skrek : "Men gå da.. stick försvinn, låt mig gråta"

Min ordinarie läkare skulle komma och prata med mig senare.
Min besvikelse var enorm, ytterligare en gång så hade det inte gått som det var tänkt.. ytterligare en gång. En enorm våg av ledsenhet och besvikelse sköljde över mig. Nu skulle jag faan inte tänka posivivt någe mer, man blir ju bara besviken.
Tillbaka på ruta ett igen. Fan
Detta som skulle bli min nya början, well.. den infann sig inte, utan fortsatte i samma hjulspår. Jag kan inte med ord beskriva hur jag kände, orden räcker helt enkelt inte till.

Väntade och väntade på att läkaren skulle komma. Flera gånger kom det in sköterskor och frågade om jag pratat med honom. Jag förstod att de ville ha rummet så fort som möjlig.. Men låt mig få vara ifred. Borde inte de vetat om han varit hos mig..
Tillsist var jag så irriterad på dem att när det kom in en tjej så sa jag " nej, jag har inte pratat med läkaren då skulle jag ju för fan inte ligga kvar här"
Jag är läkare så hon, din läkare har gått hem för att han var dålig, men han ringer dig i morgon.
Jaha.. inte kunde jag få svar på alla mina frågor.. var bara att packa ihop och åka hem.

I taxin hem fick jag såklart en chafför som var så pratsam, jag bara orkade inte satt och önskade att han bara skulle hålla snattran. Jag var verkligen inte på humör, svarade så tevligt jag kunde.. korta svar. Jag lärde mig om skillnader på astfalt, om hans namn, om hur man gjorde färg förr, om hur sjukhusen i stockholm fungerar och om underjordiskagångar.. om hans musiksmak om katten han skulle hämta upp efter han skjutsat mig som skulle till vetrenären och så mycket mer.. Som ni säkert kan gissa så var resan otroligt lång. Han var jättesnäll och trevlig men jag var inte på humör, satt och försökte svälja mina dåliga nyheter och hantera hela situationen.
Jag som hade lovat min son att inte komma hem förrns jag kunde äta och drick igen. Han är väldigt bekymrad över att hans mamma inte kan göra det.

Fick ringa ASIH och berätta att jag var hemma igen.. dropp som vanligt. De tyckte att jag hade en sådan enorm otur. De som alla hade hållit tummarna för mig, att det denna gång skulle gå vägen...
fortsättning följer..

innan jag fortsätter måste jag passa på att berätta att jag har dels världens bästa pappa som hjälpt mig så mycket med barnen trots egna krämpor.
Sedan mina nära vänner, har alltid sagt att jag har de bästa av vänner, bättre än en stor del av min familj. För att mina vänner de har jag valt själv. De betyder så otoligt mycket för mig, sedan har jag ju turen över att ha viss familj som vänner oxå..
De har stöttat mig och alltid lyssnat. De har även skjutsat mig hit och dit, till läkarbesök, akuten, affären, apoteket osv.
Ni ska veta att jag är otroligt tacksam över det!!!

Vad hade jag gjort utan er? Ni som alltid hör på min röst när det är något som inte stämmer. Ni som fått lyssna till min gråt och oro.. min besvikelse

Något som har varit otroligt tufft för mig under denna perioden är att jag till och från haft väldigt dåligt samvete över mina barn som tvingats vara med om detta.
Dessutom är jag just nu inte samma mamma som tidigare. Vi kan inte göra så mycket eftersom jag är sjuk och ständigt får upp mitt slem.
Många andra barn har ju två föräldrar som hjälps åt, just nu så hade det ju verkligen underlättat. Men känns inte rikigt som rätt anledning till att träffa någon..

Jag orkar ju inte heller på samma sätt. Det tär enormt mycket på en moders hjärta.
I vanliga fall är vi lite både här och där, men nu ständigt hemma. Det är ju oxå tider som ska passas hela tiden ( förmiddag, tidig kväll). Följer endast med på det som jag verkligen måste, inte för att jag inte vill utan för att jag helt enkelt inte klarar av det.

Detta året har verkligen inte börjat bra för dem. Så mitt dåliga samvete fortsätter att gnaga.  Fler känner säkert igen sig.

Först så har jag en liten reflektion om hur det kan vara efter att ha varit sjuk så länge både när det gäller sjukhuset och ASIH. Kände ett tag att jag inte längre var myndig. Mina beslut räknades inte, jag blev liksom lite överkörd.
Myndig sedan bra många år och mamma till flera.. Var ingen skön känsla.

Om jag sa något, vi gör såhär i dag ex.. då kom frågan "vem har bestämt det?"  Jag?? och då menar jag inte medicinskabelsut eller liknande. Jag vet att det inte blev så av elakhet från dem.
Eller så bestämdes det saker, som glömdes att meddela mig. Var lite läskigt att helt plötsligt inte ha någon form av beslutande rätt. Det gällde ju trots allt mitt liv.

Men så känner jag inte längre, tror att det kan kännas så för många som långvarit hamnar inom vården.
Något som vården verkligen behöver bli bättre på. Det är ju inte för intet som man "måste vara frisk för att vara sjuk"

Under min sjukdomstid har jag haft en bra kontkat med min läkare och sköterskorna, även ASIH har varit helt underbara. Hade inte ASIH funnits så hade jag dessutom varit tvungen att ligga kvar på sjukhuset.. usch

Något som verkligen stör mig när man ligger på sjukhus är alla dessa människor som inte respekterar besökstiderna och inte heller antalet personer som får komma åt gången. Vissa kom och gick som de ville utan någon respekt för de övriga som ligger på den salen. De tog upp hela matsalen så att patienterna inte fick någon plats. Kunde vara minst 7-8 st (fick komma högst 2 åt gången) på salen, så hela rummet togs upp.
Vilket gjorde att de övriga patienterna inte kunde koppla av. Man ligger ju trots allt på sjukhus av en anledning. 
Personalen försökte flera gånger säga till dem. Men utan framgång. Dessutom så skulle de ta hand om sin anhörige, men det är ju det som personalen är till för.. Ta hand om personen när den kommer hem istället..
Så jäkla respektlöst.
Sedan tycker jag dessutom att det är märkligt att det kan komma 10, 15 20st åt gången på dagarna... Jobbar ingen av dem? Alla kan ju inte jobba skift eller natt..

så nu har jag gnällt av mig lite.. *puh*

när jag fått reda på att jag inte hade någon passage alls till magsäcken, det var första gången som jag faktiskt hade ångrat min operation.
Trots flera av mina vänner tidigare undrat så har jag alltid svarat nej, jag kan inte tänka så, det som är gjort är gjort. Jag skulle bli tokig om jag hela tiden tänkte på att få det ogjort.
Det är klart att med facit på hand just nu så hade jag ju inte gjort operationen om jag vetat det som jag vet nu...

..fick en infektion i portakarten, kunde inte längre få dropp i den. Då är det tydligen lätt att det man får blodförgiftning. Fick bli stucken i stället.
Så fort min läkare fick reda på det så ringde sköterskan vid 09.30 och sa "Kan du vara här till 10.30? vi måste ta ut portakarten på en gång"
Tur att jag har vänner som kunde skjutsa in mig. Var där så snart jag kunde fick komma in och ta bort den ,med lokalbedövning. Det sköna var att läkaren och sköterskan pratade om annat hela tiden så det gjorde inte speciellt ont. Det värsta jag vet är när de berättar vad de gör.. allt gör ju så mycket ondare då.

Var till röntgen flera gånger, fick fortfarande en hel liter kontrastvätska som de tyckte att jag skulle dricka. Dock så skrattade jag mer de gångerna.. Kunde ju inte ens svälja min saliv, hur skulle jag då kunna dricka detta? Försökte dricka lite, det kom upp. Fick komma in på röntgen drack lite till.. det kom upp.

Provsvaret visade att upshesten nästan var helt läkt, det var dock svårt att se med tanke på att jag inte kunde dricka kontrastvätskan..

En tisdag ringde sköterskan mig och frågade om jag kunde komma in på onsdagen och få göra en gastroskopi sövd och sedan även få en pick line, den sitter i kärlen i armen och därifrån får man dropp. Den är lättare att sätta dig och även att ta bort än vad portakarten är. Det gick ju inte att sticka mig längre.
Läkaren sa att jag nog skulle kunna börja dricka lite lätt på torsdagen.. trodde han..
I gastroskopin så skulle man försöka att töja passagen. Att den var trång det vet vi sa han. Jag hade nu gått på dropp i ca 10 veckor.

Så fort jag vaknat upp från gastroskopin, kom sköterskan som skulle sätta in pick linen. Kändes ingenting, kan ju har varit eftersom jag fortfarande var lite lullig efter nakosen. Blev skickad till röntgen, för att se att den satt rätt. Vilket den såklart inte gjorde. Han hade aldrig varit med om att den tagit en sådan väg i venerna förut, sa han.
Jag skrattade till och sa: "Häng med mig ett tag, så är inget längre ovanligt"
Röntgen igen, nu satt den rätt.

Läkaren kom upp till min sal och såg väldigt samanbiten ut.
"Du har ingen passage alls, vad vi kunde märka" sa han.
Först förstod jag inte vad han menade.. men det sjönk sakta in... jag skulle inte få börja dricka och det var ju inte så underligt att jag fick upp min egen saliv.. det fanns ju ingen passage alls.

Detta var i mitten på april. Så fortsatte han och sa: " Vi ordnar en röntgentid till i maj/juni och efter det så ser vi vad vi kan göra..

I mitt huvud gick tankarna i 180.. kände paniken komma.. kände att detta då innebar att jag skulle få leva såhär till hösten. Det klarar jag inte, de kommer att få hämta mig på psykavdelningen.. inlåst.

Ramlade ner i avgrunden/ underjorden rikigt ordentligt.. Varför händer detta mig? Inte det här oxå..

Kom hem på natten och ASIH kom med dropp, jag var så otroligt nedstämd och ledsen. Hon berättade efteråt att hon blev riktigt orolig för mig..  Hade många dagars mörker.
Kände att jag inte klarade av detta längre, försökte att dricka, gick såklart inte fick upp allt. Tänk dig själv att du är rikigt törstig och torr i halsen, men du får inte dricka.. Testa så får du se hur svårt det är. Vi har det i våra gener, det ligger rotat i vår natur.. ät när du är hungrig.. drick när du är törstig.. allt för att överleva. Det är klart att det inte längre bara är för överlevnad..

Skulle träffa min läkare på torsdagen veckan efter. Men redan på måndagen ringde han mig och berättade att han hade kontaktat en annan läkare på ett annat sjukhus som jobbat med dessa operationer länge. Han hoppades på att han skulle kunna opa mig i maj. Men han kunde såklart inte säga om det skulle bli så eller inte. Så jag remitterades dit.
Började gråta när vi lagt på, dels pga att det nu skulle hända något och för att jag skrämande nog insåg att jag omedvetet varit en bit på väg att ge upp. Min gamla ätstörning hade varit och knackat på axeln : drick de e lungt du får ju upp allt i alla fall.. ät.. du kräks ju upp.. precis som förut.. du vet att du vill.
Nej det ville jag verkligen inte, men denna extrema situation gjorde att tankarna kom tillbaka. Gällde att stoppa det här och nu. Medans allt detta hände så var jag ju fortfarande tvungen att bibehålla rutinerna, läxläsning med barnen, matlagning, tvätt osv. Vilket faktiskt var bra. Det är klart att det ibland var tufft, absolut.

När det gäller portakart så kan många ha den i flera år utan att det händer något... inte jag
Pick linen ska man oxå kunna ha väldigt länge... inte jag efter ca 3 veckor hade den åkt ut över 11 cm och börjat läcka.. Kände bara jaja.. lägg det på högen av komplikationer.. den är ju så hög att en ska mer eller mindre spelar ingen roll.
Ringde och pratade med sköterskan och hon skulle söka min läkare och ringa tillbaka.. hon ringde tillbaka och sa att de skulle höra av sig när de fått sakerna de behövde och jag skulle få dropp och bli stucken så länge. Men precis då kommer läkaren in och berättar att de fått allt och att jag skulle kommain på en gång. Jag som precis hade kommit hem från sjukhuset.. Var bara att åka dit igen. Samtidigt skönt att det gick så fort. Fick komma in på en avdelning och byta om till de snygga sjukhusrockarna, någon timme senare var det dax att få en ny pick line, jag var helt röd, såg sönderbränd ut av plasten som man har runt... Det kändes inget när han drog ut den gamla. Men så var han ju tvungen att rengöra.. med sprit.. ajaj Tänk er som typ ett brännsår och sedan sprit på det.. inte så härligt..
Det gjorde betydligt ondrare denna gången och jag låg där å skämtade irroniskt.. irroni är nämligen min grej. Han tyckt att det var otroligt att jag orkade skämta med tanke på allt som jag varit med om. Det är lite så jag funkar, har levt ett tufft liv med en speciell uppväxt och jag överlevde genom att skämta och försöka se det roliga i saker. Det är mitt sätt att bearbeta saker på eller kanske slå dem ifrån mig.. Det ena utesluter inte det andra.. Upp till röntgen, den satt bra på en gång *puh* Jag fick åka hem....

Jag fick komma till röntgen igen och nu sa min läkare att det var väldigt viktigt att jag skulle försöka att dricka, får ajg upp det så var jag tvungen att drick igen. Man hoppades på att jag skulle ha någon millimeterspassage. Så att jag skulle slippa blir opererad igen. För att finns det någon passage så hittar kontrasten igenom. Jag visste redan att det inte fanns någon..På röntgen drack jag precis innan jag skulle röntgas.. Försökte hålla det nere med lite mind fullnes. Då hade vi såklart missat att jag var tvungen att dra ner byxorna lite, fick upp allt och fick dricka igen och ny röntgen bild.. När man skulle spruta in konsentratet.. så gick det inte.. Fick upp allt igen, hade lite småpanik, var så äckligt och jobbigt att dricka och få upp allt. Drack igen.. då funkade inte konsentratmaskinen.. fick upp allt igen.. Tillslut funkade allt och jag lyckades behålla lite en liten stund.
Dagen efter så skulle jag till läkaren och röntgensvaren hade kommit, de var inte rikigt nöjda utan ville att jag skulle röntgas igen med en kamera som filmar när man dricker och fotar. Läkaren fixade en tid på en gång så det var bara att gå dit. Fick så upp på en maskin. Drick när vi säger till sa de. Fyy faan vad äckligt det smakade! Konsentratet är i vanliga fall utspätt.. inte nu. Är bland det vidrigaste som jag druckit. Hon log lite och sa: "Hade jag berättat att det inte var utspätt så hade du inte drukit, eller hur?" Stämmer bra det.
Jag frågade om det fanns någon passage och det gjorde det inte. Som sagt det visste jag ju redan innan. Men man kan inte låta bli att hoppas....

kärlek

Jag skulle få åka hem, helt underbart. Men oxå lite läskigt.
När jag kom hem från sjuhuset hade jag fått ett brev av min 7 årige son. Det var så fint skrivet och ja.. jag började gråta.  ASIH kom med en massa lådor som de behövde ha hos mig och jag var så otroligt tacksam över att de fanns.. att jag kunde vara hemma.
Hade lite svårt att sova första nätterna hemma, men det brukar jag iof ha, vänder och vrider på mig hit och dit, vaknar till å från flera gånger per natt. Men nu mer än vanligt å så var jag ju fortfarande öm där portakarten satt. Började känna mig piggare och hade inga problem med att laga mat till barnen. Snarare tvärtom, lagade en massa storkok. Hade en överfull kyl och frys. Blev bra på att laga mat utan att smaka av den.. det är en konst.
Jag fick ett nytt intresse, nämligen att åka och storhandla, matkontot blev verkligen belastat. Jag var dock alltid tvungen att ta med mig något som jag kunde spotta i. För när saliven kom upp då kom den, detta var extremt jobbigt och förutom storhandlingen gjorde detta mig lite folkskygg. På affärerna fick jag smyga undan och spotta. Måste sett/ se märkligt ut. Har många gånger tänkt på att jag måste se lite udda ut när jag gör det. Känner mig lite som en snattare.. fast utan att snatta.
Jag började fundera på om min fixering vid min saliv gjorde att det blev mer och mer.. Kanske var det jag som framkallade den? Man blir nog lite nojig med en gamal ätstörning i bakgrunden. Men jag skulle senare får reda på varför den kom upp och det var inte vad jag hoppades på....

fick penicillin och en massa dropp, eftersom jag inte kunde svälja och inte heller fick. Jag fick till och med upp min egen saliv. Fick komma ner till röntgen där man skulle försöka att spräcka hål på upshesten, fick morfin innan, blev röntgad så att de skulle se var de skulle sticka in instrumentet. Detta var för att jag skulle slippa bli opererad igen.. var ju inte i speciellt bra skick. Men de var inte alls säkra på att det skulle fungera. Det gjorde det inte heller. Så dagen efter blev det en operation, de satte in dränage och en portakart opererades in en bit ovanför det högra bröstet och så gick det en slang upp i venen i halsen.. Ni skulle sett vad den syndes tydligt när jag sträckte på halsen. Lite obehagligt. Genom den så skulle jag få dropp, eftersom det inte går att få kabivendropp för länge genom att bli stucken. Desstuom så är jag svårstucken och efter några dagar på sjukhuset var mina händer och armar helt blå/lila.
Det som oxå var bra med portakarten var att man kunde ta blod från den. Då behövde jag inte bli stucken lika ofta :)
Det jobbigaste med att ligga på sjukhus var att vara ifrån mina barn, grät ofta och hade panik över att inte vara hemma hos dem. Det är ju ofta jag och barnen emot världen (lite skämtsamt)
Till och med fick jag några i personalen att gråta, när jag var ledsen över att inte vara hemma hos barnen. Jag skulle ju inte ligga på sjukhus. Jag vet att det oxå var väldigt jobbigt för mina barn, ingen visste ju när jag skulle komma hem eller när jag skulle bli bra. Allt las lixsom på is. Saknade barnen så enormt mycket, hade svårt att koppla bort det. Desstuom var det jobbigt att inte veta vad som skulle hända och hur länge skulle det ta? osv.. Ni vet ovetskapen är ju ibland det värsta. Här låg jag med en komplikation som bevisligen skulle ta tid och något som jag aldrig trott att jag skulle få.. Jag tittade väldigt mycket på tv, först reprisen på eftermiddagen sedan repris på reprisen.
Men som sagt helt underbar personal, alltid snälla och gulliga. Det uppskattade jag verkligen. Pratade med läkarna, det var bara att avvakta. Fick ta bort dränagen och faktiskt åka hem en sen lördagskväll och sova hemma under natten. Gissa om jag var glad :) Äntligen fick jag komma hem till mina barn och sova i min säng. Även om det bara var för en natt. Började bli lite piggare på sjukhuset och tyckte det var jobbigt att gå i korridorena och se och höra alla sjuka, kände mig för pigg för det. Fick prata med en kurator på sjukhuset eftersom jag mådde så dåligt. Hon sa till mig att jag var i slutet på tunneln och snart skulle det bli bättre, jag hade gått hela vägen och nu var det bara en liten bit kvar... well.. inte såg jag slutet på tunneln och nu 16 veckor senare så ser jag det fortfarande inte. Så jag kände inte att just det samtalet hjälpte mig.

Efter ca två veckor hade infektionen gått tillbaka och jag slapp penicillinen och läkarna pratade om att jag nog skulle få åka hem. Jag skulle få hjälp med droppet hemma av ASIH (ananccerad sjukvård i hemmet) Det är sjuksköterskor som kommer hem till en. De skulle komma förmiddag och kväll i en till två månader. Var det tänkt...

Minns att jag på skoj frågade läkarna om de gjort något med mina tårkanaler eftersom de rann hela tiden.. Tror inte att de uppfattade min skämtsamma ton utan berättade att det var vanligt att det blev såhär när man varit med om något sådant som jag varit. Klart att jag förstår det men dock jobbigt att börja gråta så lätt.. jag hade ju blivit en rikigt bölare.. Nu skulle de se mig som inte trodde att jag kunde gråta.. Nu kunde jag ju för 17 sälja dem på burk.

Jag bestämde mig för ganska länge sedan att jag skulle göra en gastricbypassop. För drygt 2 år sedan skulle jag ha opererats. Men p.g.a sjukdom och rädsla för komplikationer så sköts den upp och här sitter jag nu...

År 2000 opererades jag med en gb, ett gummiband kring magsäcken. Det gick jättebra i början. Hade knappt något i bandet. Jag hade bestämt mig. Men tyvärr så gick det över i en ätstörning som gjorde att jag ett tag var alldeles för smal. Hade då ett bmi som en anorektiker. Jag kräktes upp till 40 gånger om dagen. 8 år tog det mig att bli av med ätstörningen, med hjälp. Så hade jag såklart gått upp en massa kgs med tiden.

Så tillbaka till i år. Jag hade stora förväntningar på min operation, det var nu eller aldrig som jag skulle bli smal på "det rätta sättet" och stanna där. Det här skulle bli året som jag för första gången investerade i mig själv!

Jag vet att riskerna ökar lite när man omopereras, men detta gällde ju inte mig, tänkte jag.. Ack så fel jag hade.
Själva operationen tog 6 timmar, det vanliga med omop. är att det kan ta upp till 2 timmar. Det läskiga när jag vaknade upp på uppvaket var att jag inte kunde se. Jag hörde bara alla röster omkring mig men det gick inte att se, bara suddigt. Kan tänka mig att det är så för kvinnor som blir drogade, de hör allt men kan inte göra något motstånd.

Mådde bra efteråt, lite öm bara. Läkarna sa till mig att jag var tvungen att vara extra försiktig. Annars så kunde min magsäck explodera. Gissa hur lite det fick mig att vilja dricka.. Drack superförsiktigt teskedsvis. Jag hade svårt att få i mig allt som behövdes och fick lite dropp.
Men jag ville inget annat än att åka hem och det fick jag göra efter några dagar. Gissa om jag var glad :)
Efter drygt en vecka hemma, fick aldrig i mig det som jag skulle så började jag att kräkas. Kräktes upp allt som jag fick i mig. Hade hört av några kompisar att de gjort detsamma så jag fortsatte att teskeda i mig. Men mådde inte bra alls. Detta var på tisdagen. På torsdagen fick en kompis med mig till centrum, jag orkade ingenting och var mer död än levande. Var tvungen att sätta mig och vila inne på affären på en drickaback. På fredagsmorgonen tittade jag på mina händer. Det enda jag såg var mina blå vener och jag såg ut att vara 99+. Då insåg jag att jag var helt uttorkad. Fick skjut in på akuten, grät en skvätt i bilen, kände mig så orkeslös. Såhär skulle det ju inte bli. Fick komma in och lägga mig på en brits direkt, de såg att jag inte mådde allt för bra. Fick ta lite blodprov och fick dropp direkt.
Var tvungen att åka upp på röntgen. De kom med en liter kontrastvätska. Då började jag att gråta igen, jag kunde ju inte dricka, jag kräktes ju upp allt. Hur skulle jag få i mig något?? Dessutom 1 liter, det får ju inte ens vanligt opererade i sig. Hon såg min panik och jag fick dricka några klunkar som kom upp direkt.

Det man kunde se på röntgen var att det var ett läckage en upshest, som var full av blod och var. Det var desstuom en infektion.

Så jag blev inlagd. Jag vet att de messade min läkare som var ledig att jag var inne på akuten. Kändes lite märkligt emn endå lite gulligt.
Hamnade på ett rum som hade halvtrasiga lakan som draperier, de var för korta på längd och bredd. Var hade jag hamnat? Desutom i ett rum med bara äldre.. jippie

På måndagen fick jag byta avdelning till den som jag låg på när jag opererades. Min avdelning, kändes bra. Helt underbar personal och ett eget rum, drog en lättnadens suck.... fortsättning följer