nytt sjukhus.. nya tider?
Jag har hunnit vara på några läkarbesök på det nya sjukhuset. Läkaren pratade med mig om två alternativ som man kunde göra. Antingen så opererade man tillbaka till ogjort eller så flyttade man på passagen beroende på hur stor min magsäck var. Men enligt journalerna så verkade det bra.
Jag skulle in på måndagen eftersom jag inte kunnat ta min levaxin sedan operationen, men ville se så att det var ok. På tisdagen så skulle jag bli sövd, de skulle göra en gastroskopi för att se hur allt såg ut. Sedan skulle han och jag bestämma vilken operation som skulle göras. Operationen skulle ske på onsdagen.
Jag tänkte att nu.. nu kanske det vänder. Nytt sjukhus, ny tid.. hoppas hoppas..
Åkte in på måndagen, skulle vara där till 10.00 tyvärr så skulle jag inte få något rum förrns till 16.00.. jippie
Nu känns det som att jag kan hela det sjukhuset med tanke på hur många timmar jag spenderade med att gå hit och dit, titta på människor och bara väntade på att tiden skulle gå..
Jag fick ett eget rum, vilket kändes skönt. Hade med mig sonens portabla dvd och en massa filmer.
Tisdagen blev det gastroskopi på eftermiddagen. Jag fick inte reda på något då. Men var nyfiken på vilken op det skulle bli. Hade ju en en gång köpt hem lite drickbart. Snart så skulle jag få dricka. Jag hade nu gått på dropp i 14 veckor. På onsdagen kom läkaren som gjort gastroskopin (inte han som ska opa mig) och berättade att jag inte hade någon övre magmun.. var nu den har tagit vägen.. det är det ingen som vet.
Jag hade inte heller någon liten magsäck, den fanns inte, var helt obefintlig. Läkaren på mitt gamla sjukhus sa att den fanns.. Denna att den inte fanns.. Bestäm er..
Så man kunde inte göra någon av de operationerna som var tänkt.. Däremot så fanns det en operation då man flyttar upp tunntarmen och inte använder sig av någon magsäck alls. Den gör man främst på cancerpatienter som har cancer i hela magsäcken. Men man skulle då få dumping mycket lättare.
Den operationen tar dock flera timmar.
"Den här sista komplikationen, sammanväxningarna är så pass ovanlig att det inte finns något rikigt facis på hur man ska göra "sa han.
Jag kände hur tårarna brände i ögonlocken, ville bara att han skulle gå därifrån så att jag kunde få gråta. Men han satt kvar en stund.. Mitt inre skrek : "Men gå da.. stick försvinn, låt mig gråta"
Min ordinarie läkare skulle komma och prata med mig senare.
Min besvikelse var enorm, ytterligare en gång så hade det inte gått som det var tänkt.. ytterligare en gång. En enorm våg av ledsenhet och besvikelse sköljde över mig. Nu skulle jag faan inte tänka posivivt någe mer, man blir ju bara besviken.
Tillbaka på ruta ett igen. Fan
Detta som skulle bli min nya början, well.. den infann sig inte, utan fortsatte i samma hjulspår. Jag kan inte med ord beskriva hur jag kände, orden räcker helt enkelt inte till.
Väntade och väntade på att läkaren skulle komma. Flera gånger kom det in sköterskor och frågade om jag pratat med honom. Jag förstod att de ville ha rummet så fort som möjlig.. Men låt mig få vara ifred. Borde inte de vetat om han varit hos mig..
Tillsist var jag så irriterad på dem att när det kom in en tjej så sa jag " nej, jag har inte pratat med läkaren då skulle jag ju för fan inte ligga kvar här"
Jag är läkare så hon, din läkare har gått hem för att han var dålig, men han ringer dig i morgon.
Jaha.. inte kunde jag få svar på alla mina frågor.. var bara att packa ihop och åka hem.
I taxin hem fick jag såklart en chafför som var så pratsam, jag bara orkade inte satt och önskade att han bara skulle hålla snattran. Jag var verkligen inte på humör, svarade så tevligt jag kunde.. korta svar. Jag lärde mig om skillnader på astfalt, om hans namn, om hur man gjorde färg förr, om hur sjukhusen i stockholm fungerar och om underjordiskagångar.. om hans musiksmak om katten han skulle hämta upp efter han skjutsat mig som skulle till vetrenären och så mycket mer.. Som ni säkert kan gissa så var resan otroligt lång. Han var jättesnäll och trevlig men jag var inte på humör, satt och försökte svälja mina dåliga nyheter och hantera hela situationen.
Jag som hade lovat min son att inte komma hem förrns jag kunde äta och drick igen. Han är väldigt bekymrad över att hans mamma inte kan göra det.
Fick ringa ASIH och berätta att jag var hemma igen.. dropp som vanligt. De tyckte att jag hade en sådan enorm otur. De som alla hade hållit tummarna för mig, att det denna gång skulle gå vägen...
fortsättning följer..
Jag skulle in på måndagen eftersom jag inte kunnat ta min levaxin sedan operationen, men ville se så att det var ok. På tisdagen så skulle jag bli sövd, de skulle göra en gastroskopi för att se hur allt såg ut. Sedan skulle han och jag bestämma vilken operation som skulle göras. Operationen skulle ske på onsdagen.
Jag tänkte att nu.. nu kanske det vänder. Nytt sjukhus, ny tid.. hoppas hoppas..
Åkte in på måndagen, skulle vara där till 10.00 tyvärr så skulle jag inte få något rum förrns till 16.00.. jippie
Nu känns det som att jag kan hela det sjukhuset med tanke på hur många timmar jag spenderade med att gå hit och dit, titta på människor och bara väntade på att tiden skulle gå..
Jag fick ett eget rum, vilket kändes skönt. Hade med mig sonens portabla dvd och en massa filmer.
Tisdagen blev det gastroskopi på eftermiddagen. Jag fick inte reda på något då. Men var nyfiken på vilken op det skulle bli. Hade ju en en gång köpt hem lite drickbart. Snart så skulle jag få dricka. Jag hade nu gått på dropp i 14 veckor. På onsdagen kom läkaren som gjort gastroskopin (inte han som ska opa mig) och berättade att jag inte hade någon övre magmun.. var nu den har tagit vägen.. det är det ingen som vet.
Jag hade inte heller någon liten magsäck, den fanns inte, var helt obefintlig. Läkaren på mitt gamla sjukhus sa att den fanns.. Denna att den inte fanns.. Bestäm er..
Så man kunde inte göra någon av de operationerna som var tänkt.. Däremot så fanns det en operation då man flyttar upp tunntarmen och inte använder sig av någon magsäck alls. Den gör man främst på cancerpatienter som har cancer i hela magsäcken. Men man skulle då få dumping mycket lättare.
Den operationen tar dock flera timmar.
"Den här sista komplikationen, sammanväxningarna är så pass ovanlig att det inte finns något rikigt facis på hur man ska göra "sa han.
Jag kände hur tårarna brände i ögonlocken, ville bara att han skulle gå därifrån så att jag kunde få gråta. Men han satt kvar en stund.. Mitt inre skrek : "Men gå da.. stick försvinn, låt mig gråta"
Min ordinarie läkare skulle komma och prata med mig senare.
Min besvikelse var enorm, ytterligare en gång så hade det inte gått som det var tänkt.. ytterligare en gång. En enorm våg av ledsenhet och besvikelse sköljde över mig. Nu skulle jag faan inte tänka posivivt någe mer, man blir ju bara besviken.
Tillbaka på ruta ett igen. Fan
Detta som skulle bli min nya början, well.. den infann sig inte, utan fortsatte i samma hjulspår. Jag kan inte med ord beskriva hur jag kände, orden räcker helt enkelt inte till.
Väntade och väntade på att läkaren skulle komma. Flera gånger kom det in sköterskor och frågade om jag pratat med honom. Jag förstod att de ville ha rummet så fort som möjlig.. Men låt mig få vara ifred. Borde inte de vetat om han varit hos mig..
Tillsist var jag så irriterad på dem att när det kom in en tjej så sa jag " nej, jag har inte pratat med läkaren då skulle jag ju för fan inte ligga kvar här"
Jag är läkare så hon, din läkare har gått hem för att han var dålig, men han ringer dig i morgon.
Jaha.. inte kunde jag få svar på alla mina frågor.. var bara att packa ihop och åka hem.
I taxin hem fick jag såklart en chafför som var så pratsam, jag bara orkade inte satt och önskade att han bara skulle hålla snattran. Jag var verkligen inte på humör, svarade så tevligt jag kunde.. korta svar. Jag lärde mig om skillnader på astfalt, om hans namn, om hur man gjorde färg förr, om hur sjukhusen i stockholm fungerar och om underjordiskagångar.. om hans musiksmak om katten han skulle hämta upp efter han skjutsat mig som skulle till vetrenären och så mycket mer.. Som ni säkert kan gissa så var resan otroligt lång. Han var jättesnäll och trevlig men jag var inte på humör, satt och försökte svälja mina dåliga nyheter och hantera hela situationen.
Jag som hade lovat min son att inte komma hem förrns jag kunde äta och drick igen. Han är väldigt bekymrad över att hans mamma inte kan göra det.
Fick ringa ASIH och berätta att jag var hemma igen.. dropp som vanligt. De tyckte att jag hade en sådan enorm otur. De som alla hade hållit tummarna för mig, att det denna gång skulle gå vägen...
fortsättning följer..
Kommentarer
Trackback
