gastricbypassoperationmedkomplikationer

..fick en infektion i portakarten, kunde inte längre få dropp i den. Då är det tydligen lätt att det man får blodförgiftning. Fick bli stucken i stället.
Så fort min läkare fick reda på det så ringde sköterskan vid 09.30 och sa "Kan du vara här till 10.30? vi måste ta ut portakarten på en gång"
Tur att jag har vänner som kunde skjutsa in mig. Var där så snart jag kunde fick komma in och ta bort den ,med lokalbedövning. Det sköna var att läkaren och sköterskan pratade om annat hela tiden så det gjorde inte speciellt ont. Det värsta jag vet är när de berättar vad de gör.. allt gör ju så mycket ondare då.

Var till röntgen flera gånger, fick fortfarande en hel liter kontrastvätska som de tyckte att jag skulle dricka. Dock så skrattade jag mer de gångerna.. Kunde ju inte ens svälja min saliv, hur skulle jag då kunna dricka detta? Försökte dricka lite, det kom upp. Fick komma in på röntgen drack lite till.. det kom upp.

Provsvaret visade att upshesten nästan var helt läkt, det var dock svårt att se med tanke på att jag inte kunde dricka kontrastvätskan..

En tisdag ringde sköterskan mig och frågade om jag kunde komma in på onsdagen och få göra en gastroskopi sövd och sedan även få en pick line, den sitter i kärlen i armen och därifrån får man dropp. Den är lättare att sätta dig och även att ta bort än vad portakarten är. Det gick ju inte att sticka mig längre.
Läkaren sa att jag nog skulle kunna börja dricka lite lätt på torsdagen.. trodde han..
I gastroskopin så skulle man försöka att töja passagen. Att den var trång det vet vi sa han. Jag hade nu gått på dropp i ca 10 veckor.

Så fort jag vaknat upp från gastroskopin, kom sköterskan som skulle sätta in pick linen. Kändes ingenting, kan ju har varit eftersom jag fortfarande var lite lullig efter nakosen. Blev skickad till röntgen, för att se att den satt rätt. Vilket den såklart inte gjorde. Han hade aldrig varit med om att den tagit en sådan väg i venerna förut, sa han.
Jag skrattade till och sa: "Häng med mig ett tag, så är inget längre ovanligt"
Röntgen igen, nu satt den rätt.

Läkaren kom upp till min sal och såg väldigt samanbiten ut.
"Du har ingen passage alls, vad vi kunde märka" sa han.
Först förstod jag inte vad han menade.. men det sjönk sakta in... jag skulle inte få börja dricka och det var ju inte så underligt att jag fick upp min egen saliv.. det fanns ju ingen passage alls.

Detta var i mitten på april. Så fortsatte han och sa: " Vi ordnar en röntgentid till i maj/juni och efter det så ser vi vad vi kan göra..

I mitt huvud gick tankarna i 180.. kände paniken komma.. kände att detta då innebar att jag skulle få leva såhär till hösten. Det klarar jag inte, de kommer att få hämta mig på psykavdelningen.. inlåst.

Ramlade ner i avgrunden/ underjorden rikigt ordentligt.. Varför händer detta mig? Inte det här oxå..

Kom hem på natten och ASIH kom med dropp, jag var så otroligt nedstämd och ledsen. Hon berättade efteråt att hon blev riktigt orolig för mig..  Hade många dagars mörker.
Kände att jag inte klarade av detta längre, försökte att dricka, gick såklart inte fick upp allt. Tänk dig själv att du är rikigt törstig och torr i halsen, men du får inte dricka.. Testa så får du se hur svårt det är. Vi har det i våra gener, det ligger rotat i vår natur.. ät när du är hungrig.. drick när du är törstig.. allt för att överleva. Det är klart att det inte längre bara är för överlevnad..

Skulle träffa min läkare på torsdagen veckan efter. Men redan på måndagen ringde han mig och berättade att han hade kontaktat en annan läkare på ett annat sjukhus som jobbat med dessa operationer länge. Han hoppades på att han skulle kunna opa mig i maj. Men han kunde såklart inte säga om det skulle bli så eller inte. Så jag remitterades dit.
Började gråta när vi lagt på, dels pga att det nu skulle hända något och för att jag skrämande nog insåg att jag omedvetet varit en bit på väg att ge upp. Min gamla ätstörning hade varit och knackat på axeln : drick de e lungt du får ju upp allt i alla fall.. ät.. du kräks ju upp.. precis som förut.. du vet att du vill.
Nej det ville jag verkligen inte, men denna extrema situation gjorde att tankarna kom tillbaka. Gällde att stoppa det här och nu. Medans allt detta hände så var jag ju fortfarande tvungen att bibehålla rutinerna, läxläsning med barnen, matlagning, tvätt osv. Vilket faktiskt var bra. Det är klart att det ibland var tufft, absolut.

När det gäller portakart så kan många ha den i flera år utan att det händer något... inte jag
Pick linen ska man oxå kunna ha väldigt länge... inte jag efter ca 3 veckor hade den åkt ut över 11 cm och börjat läcka.. Kände bara jaja.. lägg det på högen av komplikationer.. den är ju så hög att en ska mer eller mindre spelar ingen roll.
Ringde och pratade med sköterskan och hon skulle söka min läkare och ringa tillbaka.. hon ringde tillbaka och sa att de skulle höra av sig när de fått sakerna de behövde och jag skulle få dropp och bli stucken så länge. Men precis då kommer läkaren in och berättar att de fått allt och att jag skulle kommain på en gång. Jag som precis hade kommit hem från sjukhuset.. Var bara att åka dit igen. Samtidigt skönt att det gick så fort. Fick komma in på en avdelning och byta om till de snygga sjukhusrockarna, någon timme senare var det dax att få en ny pick line, jag var helt röd, såg sönderbränd ut av plasten som man har runt... Det kändes inget när han drog ut den gamla. Men så var han ju tvungen att rengöra.. med sprit.. ajaj Tänk er som typ ett brännsår och sedan sprit på det.. inte så härligt..
Det gjorde betydligt ondrare denna gången och jag låg där å skämtade irroniskt.. irroni är nämligen min grej. Han tyckt att det var otroligt att jag orkade skämta med tanke på allt som jag varit med om. Det är lite så jag funkar, har levt ett tufft liv med en speciell uppväxt och jag överlevde genom att skämta och försöka se det roliga i saker. Det är mitt sätt att bearbeta saker på eller kanske slå dem ifrån mig.. Det ena utesluter inte det andra.. Upp till röntgen, den satt bra på en gång *puh* Jag fick åka hem....

Jag fick komma till röntgen igen och nu sa min läkare att det var väldigt viktigt att jag skulle försöka att dricka, får ajg upp det så var jag tvungen att drick igen. Man hoppades på att jag skulle ha någon millimeterspassage. Så att jag skulle slippa blir opererad igen. För att finns det någon passage så hittar kontrasten igenom. Jag visste redan att det inte fanns någon..På röntgen drack jag precis innan jag skulle röntgas.. Försökte hålla det nere med lite mind fullnes. Då hade vi såklart missat att jag var tvungen att dra ner byxorna lite, fick upp allt och fick dricka igen och ny röntgen bild.. När man skulle spruta in konsentratet.. så gick det inte.. Fick upp allt igen, hade lite småpanik, var så äckligt och jobbigt att dricka och få upp allt. Drack igen.. då funkade inte konsentratmaskinen.. fick upp allt igen.. Tillslut funkade allt och jag lyckades behålla lite en liten stund.
Dagen efter så skulle jag till läkaren och röntgensvaren hade kommit, de var inte rikigt nöjda utan ville att jag skulle röntgas igen med en kamera som filmar när man dricker och fotar. Läkaren fixade en tid på en gång så det var bara att gå dit. Fick så upp på en maskin. Drick när vi säger till sa de. Fyy faan vad äckligt det smakade! Konsentratet är i vanliga fall utspätt.. inte nu. Är bland det vidrigaste som jag druckit. Hon log lite och sa: "Hade jag berättat att det inte var utspätt så hade du inte drukit, eller hur?" Stämmer bra det.
Jag frågade om det fanns någon passage och det gjorde det inte. Som sagt det visste jag ju redan innan. Men man kan inte låta bli att hoppas....