jan
Jag bestämde mig för ganska länge sedan att jag skulle göra en gastricbypassop. För drygt 2 år sedan skulle jag ha opererats. Men p.g.a sjukdom och rädsla för komplikationer så sköts den upp och här sitter jag nu...
År 2000 opererades jag med en gb, ett gummiband kring magsäcken. Det gick jättebra i början. Hade knappt något i bandet. Jag hade bestämt mig. Men tyvärr så gick det över i en ätstörning som gjorde att jag ett tag var alldeles för smal. Hade då ett bmi som en anorektiker. Jag kräktes upp till 40 gånger om dagen. 8 år tog det mig att bli av med ätstörningen, med hjälp. Så hade jag såklart gått upp en massa kgs med tiden.
Så tillbaka till i år. Jag hade stora förväntningar på min operation, det var nu eller aldrig som jag skulle bli smal på "det rätta sättet" och stanna där. Det här skulle bli året som jag för första gången investerade i mig själv!
Jag vet att riskerna ökar lite när man omopereras, men detta gällde ju inte mig, tänkte jag.. Ack så fel jag hade.
Själva operationen tog 6 timmar, det vanliga med omop. är att det kan ta upp till 2 timmar. Det läskiga när jag vaknade upp på uppvaket var att jag inte kunde se. Jag hörde bara alla röster omkring mig men det gick inte att se, bara suddigt. Kan tänka mig att det är så för kvinnor som blir drogade, de hör allt men kan inte göra något motstånd.
Mådde bra efteråt, lite öm bara. Läkarna sa till mig att jag var tvungen att vara extra försiktig. Annars så kunde min magsäck explodera. Gissa hur lite det fick mig att vilja dricka.. Drack superförsiktigt teskedsvis. Jag hade svårt att få i mig allt som behövdes och fick lite dropp.
Men jag ville inget annat än att åka hem och det fick jag göra efter några dagar. Gissa om jag var glad :)
Efter drygt en vecka hemma, fick aldrig i mig det som jag skulle så började jag att kräkas. Kräktes upp allt som jag fick i mig. Hade hört av några kompisar att de gjort detsamma så jag fortsatte att teskeda i mig. Men mådde inte bra alls. Detta var på tisdagen. På torsdagen fick en kompis med mig till centrum, jag orkade ingenting och var mer död än levande. Var tvungen att sätta mig och vila inne på affären på en drickaback. På fredagsmorgonen tittade jag på mina händer. Det enda jag såg var mina blå vener och jag såg ut att vara 99+. Då insåg jag att jag var helt uttorkad. Fick skjut in på akuten, grät en skvätt i bilen, kände mig så orkeslös. Såhär skulle det ju inte bli. Fick komma in och lägga mig på en brits direkt, de såg att jag inte mådde allt för bra. Fick ta lite blodprov och fick dropp direkt.
Var tvungen att åka upp på röntgen. De kom med en liter kontrastvätska. Då började jag att gråta igen, jag kunde ju inte dricka, jag kräktes ju upp allt. Hur skulle jag få i mig något?? Dessutom 1 liter, det får ju inte ens vanligt opererade i sig. Hon såg min panik och jag fick dricka några klunkar som kom upp direkt.
Det man kunde se på röntgen var att det var ett läckage en upshest, som var full av blod och var. Det var desstuom en infektion.
Så jag blev inlagd. Jag vet att de messade min läkare som var ledig att jag var inne på akuten. Kändes lite märkligt emn endå lite gulligt.
Hamnade på ett rum som hade halvtrasiga lakan som draperier, de var för korta på längd och bredd. Var hade jag hamnat? Desutom i ett rum med bara äldre.. jippie
På måndagen fick jag byta avdelning till den som jag låg på när jag opererades. Min avdelning, kändes bra. Helt underbar personal och ett eget rum, drog en lättnadens suck.... fortsättning följer
År 2000 opererades jag med en gb, ett gummiband kring magsäcken. Det gick jättebra i början. Hade knappt något i bandet. Jag hade bestämt mig. Men tyvärr så gick det över i en ätstörning som gjorde att jag ett tag var alldeles för smal. Hade då ett bmi som en anorektiker. Jag kräktes upp till 40 gånger om dagen. 8 år tog det mig att bli av med ätstörningen, med hjälp. Så hade jag såklart gått upp en massa kgs med tiden.
Så tillbaka till i år. Jag hade stora förväntningar på min operation, det var nu eller aldrig som jag skulle bli smal på "det rätta sättet" och stanna där. Det här skulle bli året som jag för första gången investerade i mig själv!
Jag vet att riskerna ökar lite när man omopereras, men detta gällde ju inte mig, tänkte jag.. Ack så fel jag hade.
Själva operationen tog 6 timmar, det vanliga med omop. är att det kan ta upp till 2 timmar. Det läskiga när jag vaknade upp på uppvaket var att jag inte kunde se. Jag hörde bara alla röster omkring mig men det gick inte att se, bara suddigt. Kan tänka mig att det är så för kvinnor som blir drogade, de hör allt men kan inte göra något motstånd.
Mådde bra efteråt, lite öm bara. Läkarna sa till mig att jag var tvungen att vara extra försiktig. Annars så kunde min magsäck explodera. Gissa hur lite det fick mig att vilja dricka.. Drack superförsiktigt teskedsvis. Jag hade svårt att få i mig allt som behövdes och fick lite dropp.
Men jag ville inget annat än att åka hem och det fick jag göra efter några dagar. Gissa om jag var glad :)
Efter drygt en vecka hemma, fick aldrig i mig det som jag skulle så började jag att kräkas. Kräktes upp allt som jag fick i mig. Hade hört av några kompisar att de gjort detsamma så jag fortsatte att teskeda i mig. Men mådde inte bra alls. Detta var på tisdagen. På torsdagen fick en kompis med mig till centrum, jag orkade ingenting och var mer död än levande. Var tvungen att sätta mig och vila inne på affären på en drickaback. På fredagsmorgonen tittade jag på mina händer. Det enda jag såg var mina blå vener och jag såg ut att vara 99+. Då insåg jag att jag var helt uttorkad. Fick skjut in på akuten, grät en skvätt i bilen, kände mig så orkeslös. Såhär skulle det ju inte bli. Fick komma in och lägga mig på en brits direkt, de såg att jag inte mådde allt för bra. Fick ta lite blodprov och fick dropp direkt.
Var tvungen att åka upp på röntgen. De kom med en liter kontrastvätska. Då började jag att gråta igen, jag kunde ju inte dricka, jag kräktes ju upp allt. Hur skulle jag få i mig något?? Dessutom 1 liter, det får ju inte ens vanligt opererade i sig. Hon såg min panik och jag fick dricka några klunkar som kom upp direkt.
Det man kunde se på röntgen var att det var ett läckage en upshest, som var full av blod och var. Det var desstuom en infektion.
Så jag blev inlagd. Jag vet att de messade min läkare som var ledig att jag var inne på akuten. Kändes lite märkligt emn endå lite gulligt.
Hamnade på ett rum som hade halvtrasiga lakan som draperier, de var för korta på längd och bredd. Var hade jag hamnat? Desutom i ett rum med bara äldre.. jippie
På måndagen fick jag byta avdelning till den som jag låg på när jag opererades. Min avdelning, kändes bra. Helt underbar personal och ett eget rum, drog en lättnadens suck.... fortsättning följer
Kommentarer
Trackback
