gastricbypassoperationmedkomplikationer

fick penicillin och en massa dropp, eftersom jag inte kunde svälja och inte heller fick. Jag fick till och med upp min egen saliv. Fick komma ner till röntgen där man skulle försöka att spräcka hål på upshesten, fick morfin innan, blev röntgad så att de skulle se var de skulle sticka in instrumentet. Detta var för att jag skulle slippa bli opererad igen.. var ju inte i speciellt bra skick. Men de var inte alls säkra på att det skulle fungera. Det gjorde det inte heller. Så dagen efter blev det en operation, de satte in dränage och en portakart opererades in en bit ovanför det högra bröstet och så gick det en slang upp i venen i halsen.. Ni skulle sett vad den syndes tydligt när jag sträckte på halsen. Lite obehagligt. Genom den så skulle jag få dropp, eftersom det inte går att få kabivendropp för länge genom att bli stucken. Desstuom så är jag svårstucken och efter några dagar på sjukhuset var mina händer och armar helt blå/lila.
Det som oxå var bra med portakarten var att man kunde ta blod från den. Då behövde jag inte bli stucken lika ofta :)
Det jobbigaste med att ligga på sjukhus var att vara ifrån mina barn, grät ofta och hade panik över att inte vara hemma hos dem. Det är ju ofta jag och barnen emot världen (lite skämtsamt)
Till och med fick jag några i personalen att gråta, när jag var ledsen över att inte vara hemma hos barnen. Jag skulle ju inte ligga på sjukhus. Jag vet att det oxå var väldigt jobbigt för mina barn, ingen visste ju när jag skulle komma hem eller när jag skulle bli bra. Allt las lixsom på is. Saknade barnen så enormt mycket, hade svårt att koppla bort det. Desstuom var det jobbigt att inte veta vad som skulle hända och hur länge skulle det ta? osv.. Ni vet ovetskapen är ju ibland det värsta. Här låg jag med en komplikation som bevisligen skulle ta tid och något som jag aldrig trott att jag skulle få.. Jag tittade väldigt mycket på tv, först reprisen på eftermiddagen sedan repris på reprisen.
Men som sagt helt underbar personal, alltid snälla och gulliga. Det uppskattade jag verkligen. Pratade med läkarna, det var bara att avvakta. Fick ta bort dränagen och faktiskt åka hem en sen lördagskväll och sova hemma under natten. Gissa om jag var glad :) Äntligen fick jag komma hem till mina barn och sova i min säng. Även om det bara var för en natt. Började bli lite piggare på sjukhuset och tyckte det var jobbigt att gå i korridorena och se och höra alla sjuka, kände mig för pigg för det. Fick prata med en kurator på sjukhuset eftersom jag mådde så dåligt. Hon sa till mig att jag var i slutet på tunneln och snart skulle det bli bättre, jag hade gått hela vägen och nu var det bara en liten bit kvar... well.. inte såg jag slutet på tunneln och nu 16 veckor senare så ser jag det fortfarande inte. Så jag kände inte att just det samtalet hjälpte mig.

Efter ca två veckor hade infektionen gått tillbaka och jag slapp penicillinen och läkarna pratade om att jag nog skulle få åka hem. Jag skulle få hjälp med droppet hemma av ASIH (ananccerad sjukvård i hemmet) Det är sjuksköterskor som kommer hem till en. De skulle komma förmiddag och kväll i en till två månader. Var det tänkt...

Minns att jag på skoj frågade läkarna om de gjort något med mina tårkanaler eftersom de rann hela tiden.. Tror inte att de uppfattade min skämtsamma ton utan berättade att det var vanligt att det blev såhär när man varit med om något sådant som jag varit. Klart att jag förstår det men dock jobbigt att börja gråta så lätt.. jag hade ju blivit en rikigt bölare.. Nu skulle de se mig som inte trodde att jag kunde gråta.. Nu kunde jag ju för 17 sälja dem på burk.