gastricbypassoperationmedkomplikationer

Jag skulle få åka hem, helt underbart. Men oxå lite läskigt.
När jag kom hem från sjuhuset hade jag fått ett brev av min 7 årige son. Det var så fint skrivet och ja.. jag började gråta.  ASIH kom med en massa lådor som de behövde ha hos mig och jag var så otroligt tacksam över att de fanns.. att jag kunde vara hemma.
Hade lite svårt att sova första nätterna hemma, men det brukar jag iof ha, vänder och vrider på mig hit och dit, vaknar till å från flera gånger per natt. Men nu mer än vanligt å så var jag ju fortfarande öm där portakarten satt. Började känna mig piggare och hade inga problem med att laga mat till barnen. Snarare tvärtom, lagade en massa storkok. Hade en överfull kyl och frys. Blev bra på att laga mat utan att smaka av den.. det är en konst.
Jag fick ett nytt intresse, nämligen att åka och storhandla, matkontot blev verkligen belastat. Jag var dock alltid tvungen att ta med mig något som jag kunde spotta i. För när saliven kom upp då kom den, detta var extremt jobbigt och förutom storhandlingen gjorde detta mig lite folkskygg. På affärerna fick jag smyga undan och spotta. Måste sett/ se märkligt ut. Har många gånger tänkt på att jag måste se lite udda ut när jag gör det. Känner mig lite som en snattare.. fast utan att snatta.
Jag började fundera på om min fixering vid min saliv gjorde att det blev mer och mer.. Kanske var det jag som framkallade den? Man blir nog lite nojig med en gamal ätstörning i bakgrunden. Men jag skulle senare får reda på varför den kom upp och det var inte vad jag hoppades på....